”Domardansens” generella och överförbara förtjänster…

…avspeglas i flera olika perspektiv, och det kan jag säga utan att ha läst boken – som ju inte kommer ut förrän i början av september. Med anledning av dessa förtjänster är det värt att låta mitt skadeståndsmål Agrell vs Sverige vila sig lite över sommaren (förstås med säkrade kopior på utvalda datorer) i väntan på de referenser som jag kan hämta ur boken.

Ur intervjun med en av författarna, Per E Samuelsson, publicerad i fulltext i tidigare inlägg, har jag lyft några signifikanta analysområden som PES tar upp i intervjun, och generaliserat domarskrået till en ospecifik yrkesgrupp – förty flera yrkesgrupper än domarna tillbes såsom avgudar i detta kollektivistiska system där spelets regler från början går ut på att några få ska privilegieras och resten slava åt dem; det kollegiala stödet per automatik, yrkesgruppens självgodhet vilket genererar attitydproblem, maktdemonstrationerna, vändningen tids nog av det kollegiala stödet till brottsoffrens fördel, avsaknad av individualitet (yrkesgruppen blir uppäten av systemet).

Särskilt intressant är PES avslutande kommentar: ”Det står i lagen att oskuldspresumtionen ska gälla. Men i praktiken är det tvärtom. Det råder skuldpresumtion i Sverige.” Medborgaren/skattebetalaren är således skyldig tills dess att det är motbevisat att så inte är fallet. Hela det svenska juridiska systemet vilar på makt istället för lag och sviker därför rättsstatsprinciperna, och är som följd av detta i sin helhet en överträdelse av EKMR – Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. document(2)

Det riktigt intressanta enligt min mening är att samma problematik som gäller för domare enligt PES, är direkt överförbar till samhällets andra kraftigt upphaussade yrkesgrupper, t ex läkare och politiker, och offentligt anställda ingenjörer som kan backa upp maktagendan, och kanske i många fall leder den.

Genom min folkbildningsinsats/mitt skadeståndsmål kan jag alltså belysa Nybro kommuns politiker och Kalmar läns landstings läkare med hjälp av Domardansen som raster över dessa yrkesgruppers förtryck. Beträffande politikerna avser ”det kollegiala stödet per automatik” även de kommunala tjänstemännen och kommunens medborgare. De sistnämnda eftersom politiker och tjänstemän har problemformuleringsinitiativet genom att kollektivistiskt styrda lokalmedier framställer förtryckarna som ”de goda och hjälpande” och representanterna för folket/skattebetalarna (brukarna) som ”de onda och omotiverat krävande”.

Beredvilligheten att låta sig mutas av Big Pharma är förstås specifikt för läkarna ett privilegium, vilket börjar bli ett påtagligt problem för dem istället, i takt med att människor blir alltmer medvetna om korruptionen. Läs till exempel Dödliga mediciner och organiserad brottslighet : hur läkemedelsindustrin har korrumperat sjuk- och hälsovården av Peter Gøtzsce

En punktlista med några exempel gör det lättare att skapa struktur och hjälpa minnet när det blir så dags att redigera Agrell vs Sverige med materialet:

  • Det kollegiala stödet per automatik.
    • Pionjärer blir inte politiker, och därför kan – och ska inte heller – något nytt komma ur en påläggskalv, t ex Markus Lund i Nybro kommun då det begav sig. Politiker ska förvalta (kontinuerligt återskapa) det befintliga kollektivistiska systemet. Tillrättavisningar och klappar på axeln (behaviorism) av det gamla kommunalrådet (också från Orrefors) ledde adepten ”rätt”.
    • En läkare vill inte kritisera sina kollegors diagnoser. Om en patient kastats i den psykiatriska tunnan p g a läkares okunskap, så är det svårt för patienten att ta sig ur den.
  • Yrkesgruppens självgodhet vilket genererar attitydproblem.
    • Nybro kommuns politiker och tjänstemän attitydproblem var att de ansåg att de hade rätt att trakassera bara för att de hade generell politisk makt, inte rätt enligt lag. Såsom domares attitydproblem ligger i att de alltid utgår ifrån att en anklagad är skyldig, är kommunens attitydproblem att de klagande av kommunala planer över deras hem har fel.
    • Läkare utgår ifrån att patienter ljuger eller överdriver eftersom de explicit eller implicit fått lära sig att deras arbete inte går ut på att hjälpa människor att bli friska, utan att hindra dem från mer avancerad apparatur för djupare undersökningar. De får uppenbarligen inte heller information om hur de ska fylla i sjukintygen.
  • Maktdemonstrationerna
    • Nybro kommun gav trots flera barnfamiljer i sex villor och i min hyresfastighet med fyra lägenheter, bygglov till en bilskrot i byn, inklusive en 18-meters biltransport på en icke hastighetsbegränsad väg utan trottoarer.
    • Mina omfattande och välskrivna egenremisser resulterade i förnedring och hån intill tårar orsakat av överläkare Petter Palmqvist (också från Orrefors för övrigt) då jag försökte bringa klarhet i mina multipla symptom, vilka jag slutligen konstaterade hade sin upprinnelse i toxinförgiftning och med största sannolikhet sekundär hypothyreos, d v s hypofysens felsignaler med anledning av påverkan av toxiner.
    • Mängder av husläkare och två relevanta specialister borde ha sett kopplingen, men problemet för specialisterna var troligen att jag nekats remiss. Specialisterna sitter i sina elfenbenstorn och rätten till egenremisser har samma funktion som en anmälan till JO, d v s en klagomur utan mening för den enskilde.
  • Vändningen tids nog av det kollegiala stödet till brottsoffrens fördel.
    • Syftet med Agrell vs Sverige är att just åstadkomma en vändning av det kollektivistiska systemet, med resultatet att individen blir den styrande av t ex politiska processer som påverkar henne, liksom och sina vårdbehov. För detta krävs direkt demokrati och omstrukturering av vårdapparaten från fragmenterade specialister till ett individcentrerat behov av olika specialister i samverkan, vilket förklaras i Autentopia – 2061 (publiceras i sin slutversion samtidigt med Agrell vs Sverige)
    • Det övergripande syftet är naturligtvis att bidra till ett sanningsparadigm, d v s att få rätsida på penningsystemet och juridiken – från parasitism till monetär rättvisa och från illusionsjuridik till människans frihet från allt förtryck. Så här ser förresten lösningen för det sistnämnda ut i Autentopia:
  • Avsaknad av individualitet (yrkesgruppen blir uppäten av systemet).
    • Inte många i de upphaussade yrkesgrupperna vågar sätta sina egna värderingar före kollegornas, varav de äldre är ett slags mentorer som nickar jakande och nekande beroende på vad adepten presenterar för tankar. Risken att förlora sitt arbete, bli degraderad eller mobbad är uppenbar. Utan titel, ingen social status, inga likvärdiga ”vänner”, ingen fin fru, ingen fin villa, ingen godkänd adress. Utan lön, ingen villa, ingen andrabil, inga utlandresor, osv.
    • Att vidhålla ett rättspatos, politiska visioner som gynnar folket, ett förhållningssätt som faktiskt hjälper och botar patienter, kostar på. Det är lättare att anpassa sig och krympa sitt samvete även om det i längden är ännu skadligare att inför sig själv tvingas erkänna den skada man som enskild åsamkat sin nästa – i domstolarna, i det juridiska systemet, i vårdapparaten. Vi är på väg mot ett autentiskt paradigm där det uppstått en vändning, d v s att det blir omöjligt för var och en att svika sitt samvete, men det krävs några kraftfulla genombrott!
    • Vi kan för övrigt observera fenomenet hos gemene man eftersom övertygade om en sak eftersom det är kollektivets övertygelse, vänder kappan efter vinden om kollektivet byter fot. Det kallas group-think. Det får ju inte så allvarliga konsekvenser dock som gällande domare, politiker och läkare. Individer blir helt enkelt svaga i ett kollektivistiskt system där den enskilde från första andetaget lär sig att tänka som kollektivet. Därför består mänskligheten av en skock får – svagsinta orderföljare.
  • Omedvetenheten om sin egen brist på metakognition och självreflektion.
    • ”– Domarna är intresserade, men glatt oförstående. ”Vi är ju objektiva, vad menar du?” brukar attityden vara. Det här sker på det omedvetna planet. Åklagare och poliser är också oförstående. ”Nio av tio som vi åtalar fälls ju” är attityden. Bland försvararna, däremot, så håller alla med mig. Det är tydligt att de här olika yrkesgrupperna ser på den svenska brottmålsprocessen på helt olika sätt.”
    • Nybro kommuns politiker och tjänstemän är uppenbarligen ignoranta gällande grundlagen Regeringsformen, vars lagprövningssystem sedan 1996/2010 uppmanar tjänstemän att pröva sina handlingar mot EKMR. Deras väg blev icke-beslutens men i handling gjorde de sig skyldiga till förtal, hot mot min näringsfrihet, samt diskriminering. Övertygade om sin förträfflighet, fattar de inte att allt de gör mot enskilda kommer tillbaka tusenfalt. Kollektivister tror att alla andra är dumma och de själva så smarta. I verkligheten är det precis tvärt om!
    • Specialisterna måste stiga ner från sina elfenbenstorn och behandla patienter på ett värdigt sätt – även om kollegorna på golvet (vårdcentralerna) inte begripit att de måste skriva remisser till dem så att patienterna själva slipper. Jag kunde tack vare en bok om giftfri mat bli frisk, även om jag senare ramlade i samma grop igen genom ftalater och flamskyddsmedel i inredning jag inte kunde kontrollera, liksom ytterligare en grop efter en narkos. På min skola blev jag i våras sjuk igen, och en kollega kände igen symptomen som hypothyreos, men i mitt fall är de sekundera, alltså orsakade av att toxiner påverkar hypofysen och skapar fel i signalsystemet. En av specialisterna medgav förvisso att toxiner påverkar hypofysen. Synd bara att han inte tänkte hela vägen ut till symptomen.
    • Det är uppenbart att avsaknaden av metakognition (att bli medveten om hur man själv tänker) och självreflektion (att bli medveten om de egna handlingarna) är centrala i uppbyggnaden av ett sanningsparadigm. Kollektivisterna kommer inte att få en plats på tåget dit annars!

Sammanfattande är det utmärkt att två insiders redogör för sina observationer i nuet genom ett gammalt fall. Det är mycket mer framgångsrikt än att skriva direkt om situationen idag. Så gjorde Thomas Moore med Utopia (1516), och den slutgiltiga versionen av Autentopia – 2061 kommer att använda samma grepp, d v s ta en omväg i tiden och/eller rummet.

Avslutningsvis vill jag för dagen påminna om att Autentopia – 2061 inte är en utopi, utan en fullt genomförbar vision som hänger på människors medvetandegrad och därmed utveckling, och det är det obligatoriska utbildningsväsendet som är smartast att börja, d v s med en avhandling om den autentiska läroplanskoden där varje människa utvecklas till det som den som allra bäst kan bli och då pratar jag inte om kvalificering till populära lönearbeten. Av universellt tvingande skäl kommer vi därför till Autentopia förr eller senare – det är en logisk konsekvens av den universella utvecklingen.

Önskar en härlig söndag!

<3C

 

Det här inlägget postades i Autentopia - idé och berättelse, Egna domstolsprocesser, Filosofi, Intressanta böcker, Juridik, Paradigmskiftet, Penningsystemet, Psykologi, Samhällsförtryck, Samhällsutveckling. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.