”Domardansen” är sommarens juridiska rysarroman…

…om den korrupte rådmannen Folke Lundqvist, vilken skyddades av makthavare i 25 år – den tid det tar innan preskriptionstiden gör brottet ogjort för de skyldiga.

Författare är advokaterna Per E Samuelsson och Lena Ebervall. Sist i inlägget kan du läsa en intervju med PES i fulltext från Legally Yours, och artikeln från Dagens Juridik finns här. Jag vill passa på att ge lite kudos till DJ för att de har kommentarsmöjligheter, och ibland dyker det upp ämnen som är alltför intressanta för att släppa. Därför har jag skrivit ett antal kommentarer för denna artikel…

Min sockenbroder av födsel – Vilhelm Moberg – var djupt engagerad i den rättsröta (Mobergs begrepp) som florerade på den tiden och som ”Domardansen” till sitt innehåll speglar. Jag tror att mitt rättspatos kommer därifrån via min far som var en sann Mobergälskare.

Författarnas baktanke är som vi kan läsa i intervjun, att skildra dagens situation, alltså belysa att inte mycket har hänt. De oskyldiga sattes på sinnessjukhus på rådmannens begäran, och ingen tror på dem som ropar ut sin nöd tills dess att det tvärvänder och alla plötsligt tror på dem. Jag känner till flera fall där både misslyckade och lyckade liknande händelser inträffat.

Nu har jag ju ännu inte läst boken, och vet inte hur djupt analysen går. Att det rent juridiskt måste gå 25 år innan historierna kan rullas upp är ju lättförklarligt, men personligen tror jag att den bakomliggande orsaken till att sanningen kommer fram är att alla inblandade vill ta problemformuleringsinitiativet. När 25 år har gått måste annars de medskyldiga stå i ständig givakt eftersom de vilken dag som helst kan få läsa om sin beskyddarverksamhet i tidningen – idag på nätet. Den som tar initiativet att avslöja statens oegentligheter besitter just förmånen att den kan vinkla scoopet dit den vill – alltså bort från sig själv.

Boken ges ut på Piratförlaget och finns enligt deras uppgift i butikerna den 5 september. Det får alltså bli en romanrysare för den begynnande hösten 2018. Den är säkerligen väl värd att vänta på, men den hade passat bra som avkoppling under arbetet med att färdigställa sommarens juridiska uppdrag för min personliga del – Agrell vs Sverige.

*

Odlingsuppdateringen i söndags kom av sig – jag känner helt enkelt att det inte händer så mycket nu som är värt att rapportera. Tomaterna och paprikan växer fint efter omskolningen, potatisen är superpigga, de små smultronplantorna kämpar på osv. Tre små citronplantor växer så det knakar, och häromdagen fick jag till min glädje se att en av clementinkärnorna orkat skjuta ut ett litet hopp om fortsatt liv. Jag vill inte missunna läsarna bilder på dessa fantastiska naturfenomen:

    

Odlingen får vila lite bloggmässigt, kanske till midsommar om inget speciellt inträffar eftersom en mängd idéer har hopat sig, av vilka alla är framkomliga. Tre idéer inom konst/design har jag arbetat igenom under våren, och är egentligen klara att iscensätta – antingen som fritidsverksamhet eller som levebröd beroende på hur allt annat faller ut;

En intressant vinkling av mitt pedagogiska projekt att efter avslutade studier på avancerad nivå skriva en avhandling om det nya paradigmets läroplan, alltså en filosofisk text om pedagogik, kom farande (läs intuitivt) för ett tag sedan i form av en kombination av ett utmanande arbete och möjligheter till en omfattande empirisk undersökning som fundament i avhandlingen. Tilltaget syftar förstås till att etablera en Scola Autenticum i verkligheten tids nog. Mycket krävande tioårsprojekt, men extremt intressant – men för den som är 57, börjar livet nu!! 🙂

Slutligen vill jag vara först ut med att i god tid –  önska en härlig sommar!  Detta med en bild på en ”blomsoppa” som en elev ville göra som avslutning på en lektion utomhus. Det låter kanske för de flesta som en ganska trist historia, men eftersom jag vet att denna lilla förstaklassare är mycket kreativ i allmänhet och konstnärlig i synnerhet, lät  jag henne göra sin soppa.

Blomsoppa innebär alltså  att måla blommor på vatten! 🙂

Ut och pröva själva, uppmanar en multikreativ konstvetare och pedagog!

<3C.

 

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

”Domarkåren har ett attitydproblem”

”Domarkåren har ett attitydproblem” Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX / Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX /

I romanen ”Domardansen” skriver Per E Samuelson och Lena Ebervall om en bortglömd rättsskandal: ”Vår baktanke är att skildra dagens samhälle”

Till hösten släpper advokatparet Per E Samuelson och Lena Ebervall sin femte verklighetsbaserade roman. ”Domardansen” berättar den i dag relativt bortglömda historien om Folke Lundqvist, rådman vid Stockholms rådhusrätt, som på 1950-talet var centralfigur i en av de så kallade rättsröteaffärerna.
Romanens utgångspunkt är konstnären Gustaf Unman.
– I slutet av 20-talet hade han ärvt ett tiotal centralt belägna fastigheter i Stockholm. Därmed blev han mångmiljonär, säger Per E Samuelson.
– Han älskade att gå på krogen och måla tavlor men höll inte särskilt väl i pengarna. Arvet han fått rann till familjens förskräckelse mellan fingrarna på honom.
Gustaf Unman blev omyndigförklarad enligt en ”slöseriparagraf” som fanns under 1930-talet. Folke Lundqvist utsågs till hans förmyndare.
– Han var ung och framåt och väldigt väl ansedd. Dömde rätt och snabbt. Han rörde sig i samhällets finare kretsar och spåddes en lysande framtid.
Efter några år under Lundqvists förmyndarskap hade Unmans förmögenhet försvunnit. Konstnären anklagade domaren för att ha förskingrat pengarna.
– Han skaffade sig rådgivare – advokater – som sa samma sak. Men det slutade med att polisen en mörk novemberdag 1935 knackade på hos Gustaf Unman. Utan rättegång spärrades han in på Beckomberga. Även hans advokat hamnade på mentalsjukhus. Bakom låg påtryckningar från domare Lundqvist.

”Ingen tror på de som ropar, ända tills händelseförloppet tvärvänder och alla tror på dem.”

– Det utreddes i omgångar av JO och JK, av regeringen. Men alla friade den här domaren, som fortsatte göra karriär.
20 år senare, i början av 1950-talet, väcktes ter misstankar mot domaren.
– Då beslås han med förskingring i ett helt annat fall. 30-40 ytterligare offer blir kända. Då döms han till sex års straffarbete.
– Lundqvist-fallet handlade om intrigspel och vänskapskorruption. Makthavarna skyddade varandra. Ingen tror på de som ropar, ända tills händelseförloppet tvärvänder och alla tror på dem.

Vad måste till för att åstadkomma en sådan vändning?
– Att tillräckligt många klagar. Och att någon förstår att det här är fel, och tar tag i det. I Quickfallet var det journalisten Hannes Råstam. Här var det åklagaren Lennart Eliasson som tog sig an fajten trots alla makthavare han fick emot sig.
– Till slut blev det så många frågetecken runt Lundqvist att det var ohållbart att inte tillsätta en polisutredning. Det finns en parellel till metoo. Så länge en kvinna klagar i tysthet på att någon tafsar så är det ingen som tror henne, när tillräckligt många talar tänds plötsligt brasan. Allt som var omöjligt blir möjligt.

Rättegången i Stockholms rådhusrätt 1953. Lundqvist hade brutiti benet och lät sig demonstrativt bäras in på bår i rättssalen. "En av de dråpligaste scenerna i svensk rättshistoria. Han ville förhala", säger Per E Samuelson.

Rättegången i Stockholms rådhusrätt 1953. Lundqvist hade brutiti benet och lät sig demonstrativt bäras in på bår i rättssalen. ”En av de dråpligaste scenerna i svensk rättshistoria. Han ville förhala”, säger Per E Samuelson.

”Domare har höga tankar om sig själva. Ser de en kollega anklagas för något, så tror de inte på det.”

Till skillnad från Haijby- och Keijne-affärerna är fallet i dag mer eller mindre bortglömt.
– Det tror jag beror på att han var just domare, att det var en av rättsväsendets egna som orsakade övergreppet. Boken handlar framför allt om hur han i 25 år skyddades av makthavare i Sverige, och om varför det måste ta 25 år innan ett rättsövergrepp kan avslöjas. Vi ser detsamma i Quickskandalen och liknande fall.
– Domare har höga tankar om sig själva. Ser de en kollega anklagas för något, så tror de inte på det.

Upplever du att domarna har liknande självbild i dag?
– Ja. Det är därför vi skriver boken. Vår baktanke är att skildra dagens samhälle genom att berätta hur det var för några år sedan.

När jag intervjuade dig för några år sedan pratade du om den ”fientliga stämning” som kan infinna sig i brottmål. Upplever du att den har avtagit?
– Nej. Den svenska domarkåren har ett attitydproblem. I allt för hög grad utgår de från att de som är åtalade är skyldiga. Det ska vara tvärtom. Det attitydproblemet måste vi diskutera och ta itu med på bred front för att försöka komma till rätta med, om det ens går. Självförnekelsen består, det är min bestämda uppfattning.

” De få advokater som nu blir domare blir så att säga uppätna av systemet. De är för få för att kunna göra någon skillnad. ”

Förs den här diskussionen?
– Vi försöker föra den i romanform. Jag för den också när jag håller föredrag för domare, åklagare och poliser.

Vad möts du av för reaktioner under föredragen?
– Domarna är intresserade, men glatt oförstående. ”Vi är ju objektiva, vad menar du?” brukar attityden vara. Det här sker på det omedvetna planet. Åklagare och poliser är också oförstående. ”Nio av tio som vi åtalar fälls ju” är attityden. Bland försvararna, däremot, så håller alla med mig. Det är tydligt att de här olika yrkesgrupperna ser på den svenska brottmålsprocessen på helt olika sätt.
– Jag tror att rekryteringsbasen för domarkåren måste breddas, så att man får in andra yrkesgrupper från rättsväsendet i domarrollen. De få advokater som nu blir domare blir så att säga uppätna av systemet. De är för få för att kunna göra någon skillnad.
– Det står i lagen att oskuldspresumtionen ska gälla. Men i praktiken är det tvärtom. Det råder skuldpresumtion i Sverige.

Relaterade Artiklar
Per E Samuelson och försvararnas eviga uppförsbacke

Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Porträtt

Per E Samuelson och försvararnas eviga uppförsbacke

Sjätte gången i rad:”Blir gladare för varje gång"

Foto: Janerik Henriksson / TT /

Porträtt

Sjätte gången i rad:”Blir gladare för varje gång”

”En bra rådgivare gör inte exakt det man blir tillsagd”

Foto: Delphi

Porträtt

”En bra rådgivare gör inte exakt det man blir tillsagd”

”Tuffare angrepp i sociala medier - svårt att värja sig mot”

Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT /

Porträtt

”Tuffare angrepp i sociala medier – svårt att värja sig mot”

”En advokatbyrå är en blandning av elitism och kommunism”

Foto: Joachim Lundgren

Porträtt

”En advokatbyrå är en blandning av elitism och kommunism”

"Mitt rättsområde kommer aldrig in i finrummet - politikerna förstår inte"

Foto: Peter Johansson

Porträtt

”Mitt rättsområde kommer aldrig in i finrummet – politikerna förstår inte”

Det här inlägget postades i Intressanta böcker, Juridik, Konst & Design, Odling, Okategoriserade, Paradigmskiftet, Scola Autenticum. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.