Vilket är mitt självpåtagna Autentopiska uppdrag….

…och vad gör det för skillnad? Ja, det är vad jag funderat på i veckan som gått, och ni som följer bloggen vet att jag sedan tidigare har  kommit fram till att essensen i budskapet är att avslöja det enfaldiga och statsunderstödda förtrycket i dagens system och föreslå ett alternativ, och mina huvudlinjer är :

1. Att avslöja det föreliggande världssystemets enfald, och att vi individer som befolkar det måste ta vårt ansvar och förändra det för att få slut på förtrycket av människor, djur och natur. Det filosofiska systemet Autentopia är en idétext där människor kan hämta inspiration och styrka i en demokratiserande process som leder till individens frigörelse från förtrycket. Som besittande ett medvetande måste vi också tjäna djur och natur i samma fråga – inte lägga dessa under oss!

2. Att berätta om och vara en kritisk röst för de ordlösa via mina egna erfarenheter av samhällsförtrycket som möjliggörs av just enfalden, d v s samhällets och dess representanters bristande kunskapsmassa.

Illustrationen nedan beskriver hur komplext och sammanflätat ett urartat penningssystem, överuttag av resurser och en bristande kunskapsmassa samverkar i vårt efterblivna världssystem:

Det som måste hända innan någon väsentlig förändring kan ske, är att det stora blå kugghjulet som symboliserar penningssystemets urartande, rycks loss ur maskineriet. När detta väl händer – och vi står på tröskeln – så får de mindre kugghjulen inte längre vare sig drivkraft eller smörjning. Filosofen Derrida menade att det var möjligt att stjälpa ett system genom att rycka undan dess fundament, och det går inte att komma ifrån att just penningssystemet är själva hjärtat (eller snarare hjärnan) i enfaldens nu urartande system, och det är trösterikt att Autentopia som en möjligheternas idétext indirekt får stöd av nämnda filosof via Svd:s artikel från 2006/2009:

Den viktigaste konsekvensen var emellertid en förskjutning av den filosofiska uppmärksamheten: från nödvändigheter till möjligheter, från genealogi till utopi – förutsatt att ”utopi” inte uppfattas konkret utan som en horisont av möjligheter. Annorlunda uttryckt: dekonstruktören svär sig fri från destruktion, kritik och skeptisk relativism för att i stället hävda sin affirmativa hållning. Det är inte längre kritiken av metafysiken som gäller och den terminologi som den senare Derrida utvecklar handlar i stället om vänskap, gästfrihet, förlåtelse, demokrati, rättvisa – alltsamman ”kommande” och därmed omöjliga möjligheter. I den stora intervju han gav i Le Monde strax före sin död insisterar han på ”Europa” som sin främsta politiska angelägenhet och på
dekonstruktionen som ”överlevnadens” livsbejakande strategi.

I vårt system har inte lagstiftning särskilt mycket med rättvisa att göra – den är ju konstruerad utifrån det penningssystem vi har, de föreställningar om makt och hierarkier som vi har – samtliga förkastliga och icke kompatibla med verklig och autentisk rättvisa.  En illustration som många läsare känner igen är den jag skapat med inspiration från Donella Meadows systemteori, d v s den som beskriver problemet med att vi försöker lösa problem längst ut i systemet, medan vi istället måste gå förbi även paradigmnivån där vi hittar just lagar, mål och regler, och omvärdera själva värdegrunden:

 

Om man verkligen vill (och vi kommer att bli tvungna att) fördela resurser rättvist generationsmässigt och globalt, så är det vi kallar ”rättssystem” inte tillräckligt, utan vi måste (som Derrida föreslår) betrakta lagar och förordningar som ett slags trevande mot verklig rättvisa. Den fråga jag ställt mig och som är fundamentet  i den Autentopiska filosofin är:

Hur kan ett samhälle konstitueras för att kunna efterleva upplysningstidens rimliga idé om frihet, jämlikhet och broderskap och hur ska ett samhälle konstitueras för att kunna uppnå perfekt balans mellan tillgång och efterfrågan?

Svaret blev att människor, djur och natur måste befrias från allt förtryck och den illustration om beskriver denna konstitution och tillika enkla lagstiftning är den Autentopiska ”strängteorin” som täcker upp alla livsaspekter:

Autentopierna har lämnat överskottstänkandet ur alla perspektiv, till förmån för ett behovstänkande ur alla perspektiv. Autentopierna unnar varandra det var och en har behov av och millimeterrättvisan har lämnats därhän till förmån för ett investerande förhållningssätt, till fromma för var och ens individuationsprocess ( CG Jung m fl). Den avart av individuation som vi ser idag är individualism och har inget med personlig utveckling att göra – snarare tvärt om speglar individualismen en brist på individualitet – en pseudolösning för att mildra samhällsförtryckets negativa påverkan.

När vi nu allt tydligare ser systemhaveriet komma rullande utan återvändo, så har vi möjligheten att rycka undan mattan och slå in på en sundare väg. När jobb relaterade till överskottskonsumerandet försvinner – och det är nu vi även kommer att få se relativt välutbildade tjänstemän friställda, och de som blir kvar får sänkta löner – som en naturlig följd av kollapsen, så uppstår ett kaos. Den materiella kakan blir betydligt mindre och för att inte folk ska bli tvungna att lämna sina hus och bostadsrätter (för vem ska köpa dem i en ständigt nedåtgående spiral?) så kommer vi att få se skuldavskrivningar och för att folk inte ska svälta ihjäl så måste en liten men värdig medborgarlön införas – kanske motsvarande studiemedlen.  Det är ingen utopi, det är en logisk konsekvens eftersom vi inte kommer att ha råd att betala de mellanhänder som idag suger upp skattepengar på t ex AF, Fsk och socialens försörjningsstödsenheter. Överlevnadsmedel måste fördelas direkt mellan stat och individ, och det kommer inte att dröja särskilt länge innan vi är där, och då har vi tagit ett rejält kliv in i nästa paradigm! 🙂

Det blir kaos, gråt och tandagnisslan i många år framöver innan alla anpassat sig till resursparadigmet, men kommer att stabiliseras framåt 2035 enligt den Autentopiska kristallkulan. Det är ungefär då som år av recessioner tagit oss ner på en hållbar nivå. Idétexten om Autentopia utspelar sig 2061 och då har det nya paradigmet utvecklat en normalvetenskap för att använda Kuhns terminologi. Männskans kunskaper bygger då på tvärvetenskaplig bildning, reflektion och metakognition och därför tycker Autentopierna att samhället och människorna 50 år tidigare är så skrattretande enfaldiga. Precis som vi idag skrattar åt enfalden som möjliggjorde häxproceserna, det sjuka i att hänga grisar som någon råkat snubbla på osv.

Allt flyter, sa Herakleitos – och själv säger jag: Tack gode gud för det! 🙂

Ha en fortsatt fin vinterhelg, och om det finns en stund över så hittar du förordet till idétexten till det filosofiska systemet Autentopia nedan:

Förord till Autentopia – 2061

Introduction to Authentopia – 2061

 

Det här inlägget postades i Autentopia - idé och berättelse, Autentopisk filosofi - en humanistisk "strängteori", Den symptomatiska enfalden, Direkt demokrati & Medborgarlön, Empati & Humanism, Filosofi, Förutsägelser/synteser, Hierarkiernas och mellanhändernas död, Makrosituationen, Paradigmskiftet, Psykologi, Samhällsförtryck, Samhällsutveckling, Skuldavskrivning, Vetenskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera