Att ”experterna” alltid har haft fel…

…kan vi för varje dag allt tydligare konstatera. Enfaldiga analytiker i olika organisationer säger nu det som bl a den här bloggen försökt förmedla i flera år – att systemet havererar. Så till den grad att t o m Arbetsförmedlingen  inser att arbetslösheten kommer att öka och inte minska – även om ingen där ännu fattar dess magnitud. Teknikföretagen inser att fjärde kvartalet 2012 kommer att innebära nedgångar motsvarande de 2008 – efter Lehmankraschen, och att behovet av arbetskraft kommer att minska 2013. Fler och omfattande varsel för att sammanfatta. Penningsystemet ifrågasätts numera öppet, peak oil är ett faktum och seriösa diskussioner om medborgarlön förs bland systemkritiker med gott om substans mellan öronen.

För oss som deltagit i högre studier har ju knappast kunnat undvika teorier om det postmoderna tillståndet. Individer och samhälle förändras gradvis, gamla idéer som i princip betraktats som naturlagar (t ex exponentiell tillväxt och fractional reserve banking) blir för varje dag allt mer uppenbart vansinniga. Hur har det varit möjligt för ”expertisen” att blunda för detta så länge?

Stanford university har analyserat ekonomers brister och kommit fram till att just enfalden är en nödvändig parameter för missbedömningarna.  Enfalden avslöjar sig genom bristen på förmågan att betrakta ett problem ur flera perspektiv – multiple framing på engelska. Oförmågan att betrakta ett fenomen ur någon annans perspektiv är också detsamma som oförmåga till empati. Det är logiskt att den som tolkar världen utifrån sitt eget fjuttiga perspektiv, också tror att densamme vet bättre än andra, och därför gärna undervisar, kontrollerar och vill bestämma. Enfaldiga människor som är politiker och chefer skapar förstås oändligt lidande för människor i en organisation genom att spelreglerna är osunda – så till den grad att de förtryckta själva måste sparka på någon annan (kanske fru och barn) för att få ur sig ångesten som förtrycket genererar. Alternativet är att vända den inåt så att den manifesteras i utbrändhet och depressioner. Det är en logisk konsekvens av det materialistiska, maskinistiska (rationella), konsumistiska, hierarkiska och enfaldiga samhället. Autentopia speglar ett diametralt motsatt system som är idealistiskt, humanistiskt, kreativt, självorganiserande och empatiskt.

Det finns många liknande samhällsvisioner och idéer som florerar, och de har mycket gemensamt med den Autentopiska visionen. Det är ett stort paradigm som går i graven nu – personligen brukar jag kalla det överskottsparadigmet med anledning av att hierarkier först har uppstått när någon i en grupp jämställda var tvungen att kontrollera nyckeln till den första sädladan. Det är på världssystemnivå därför ett behovsparadigm vi går in – frihet, jämlikhet och broderskap i global mening. Överskottsparadigmet är ett omoget och inautentiskt system och för att uppnå mognad och autencitet måste samhället byggas underifrån på en ny värdegrund. Här är min översättning av Donella Meadows systemteori:

 

Att fjutta med tekniska lösningar längst ut i ett havererande system  är meningslöst, det är till värdegrundsnivån vi måste backa för att få rätsida på världen.

Stanfordsforkarnas lösning är ur det föreliggande systemets perspektiv kontroversiell – särskilt om man beaktar ”experterna” på Svenskt näringslivs förslag att inte bevilja studiemedel för humaniorastudier. Man föreslår för ekonomernas vidkommande beträffande deras studier, är mindre fokus på utbildning till förmån för just bildning – humaniorastudier som obligatoriska inslag på ekonomprogrammen. Det är allmänt tankegods att just humaniora tenderar att vidga människors synfält och empati, och utan empati kan man inte utveckla förmågan att betrakta världen ur flera perspektiv. Men när man väl har lärt sig detta så uppstår förändringen från ett subjektivt till ett objektivt förhållningssätt – och de enfaldiga inser att kanske andra än de själva kan sitta inne med större insikter än de själva någonsin kan uppbringa. Det är först när en kritisk massa utvecklat denna förmåga som vi kan skapa ett sunt världssystem. Det är just detta som är på väg att hända nu!

Konkret kommer det att innebära att det representativa systemet ersätts med ett direktdemokratiskt, och att arbetslinjen ersätts med en frihetslinje – jobben kommer ändå inte att räcka till, och inte heller resurserna. Även om någon i morgon skulle komma på ett sätt att tillskapa gratis energi, så finns det inte råvaror nog för att fortsätta driva den exponentiella tillväxtlinjen, och vi har i synnerhet inte råd med att belasta jorden med mer utsläpp.

Frihetslinjen innebär att ”de som vill och kan, ska få möjligheten att bli befriade från lönearbete genom en liten men värdig medborgarlön” – lämpligtvis motsvarande studiemedlen. Inte särskilt många idag skulle klara sig på en sådan eftersom de flesta har för höga levnadsomkostnader. Det är därför en lång process att ställa om för flertalet, men de som kan och vill, blir hjältar i paradigmskiftet eftersom de genom att avstå från lönearbete gör det lättare för de som inte vill och kan dra ner sina kostnader, att hitta ett jobb. Många förespråkar att vi ska dela på de jobb som finns kvar i framtiden genom att minska arbetstiden, men det verkar vara mera ett utslag av ekonomisk millimeterrättvisa än ett seriöst sätt att snabbt hitta lösningar i det nya systemet – och det är ju det materiella fokuset vi måste komma bort ifrån! De materiellt framgångsrika i dagens system får helt enkelt lära sig av dem som redan lärt sig att navigera i ett resursfattigt sammanhang – t ex ungdomar, studenter, arbetslösa, lågavlönade, deltidsarbetande och sjuka.

Det riktigt intressanta med medborgarlönen är att den skapar jämlikhet och frihet från förtryck – det som människan strävat efter sedan upplysningstiden men alltjämt misslyckats med p g a felaktiga föreställningar om att världen ska styras genom politiska ideologier. Så enfaldigt det också! Bloggaren Lars Wilderäng går just idag in mer detaljerat på konsekvenserna av en medborgarlön, men anser att medborgarlönen är en naiv dröm just eftersom makthavare gynnas av det föreliggande systemet. Personligen är jag övertygad om att tjänstemännen som nu får se sina välbetalda jobb försvinna, kommer att bli den grupp som kommer att kunna driva igenom den med sitt sociala och intellektuella kapital som tidigare friställda grupper saknar. Min retoriska fråga brukar vara: ”Hur många kan föreställa sig civilingenjörer sitta på socialen och tigga försörjningsstöd?” 🙂

För första gången i världshistorien får vi en sund och rättvis kapitalism med utbud och efterfrågan i en självorganiserad balans. När en människa alltid kan välja medborgarlönen istället för att arbeta, så uppstår den situationen att individen kan förhålla sig kritiskt till varje lönearbete och konkurrensen utgörs av de som anser sig att det är värt att ge upp friheten för. Om det är ett jobb som de flesta anser meningsfullt, stimulerande och utvecklande med en bra arbetsmiljö och en sund ledning så sjunker lönen, medan det omvända inträffar om arbetet av många uppfattas som meningslöst, trist med en dålig arbetsmiljö och en förtryckande ledning – lönen stiger. Tack och hej säger vi då till mellanhanden som fackföreningarna utgör! 🙂 Vi kan också säga tack och hej till LAS – det är ju medborgarlönen som blir basinkomst och norm medan lönearbetet blir en ekonomisk bonus och kanske något man kan ägna sig åt om man inte har något vettigare för sig för tillfället! 🙂

Samhällsförtrycket sjunker dramatiskt genom att staten inte längre kontrollerar människor via sina mellanhänder Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, CSN och socialens försörjningsstöd. Den enskilda individen avgör själv om hon är sjuk, föredrar friheten, vill studera eller starta företag med obegränsat starta-eget-stöd på hel- eller deltid beroende på den ekonomiska framgången. Vi sparar också pengar genom att skrota t ex konjunkturinstitutet och andra BNP-kopplade myndigheter. Nu när Cervenka på Svd har ifrågasatt just meningen med BNP-måttet som norm, så kan vi anta att den kritiska massan överskridit gränsen som kan generera ett sundare tänkande generellt i samhället.

Genom frihetslinjen får vi övergripande en förskjutning från materialism till idealism, från konsumism till kreativitet, från maskinism till humanism. Vi får tid att skapa sådant som inte finns genom att använda det som redan finns tillverkat (hållbart designtänkande), vi blir motiverade att skapa en giftfri miljö, får tid att odla/laga sund och giftfri mat som till skillnad från dagens toxinhärdar som tär på våra kroppar och hjärnor.

I Autentopia har förstås allt detta redan hänt, och förordet till texten hittar du här:

Förord till Autentopia – 2061

Introduction to Authentopia – 2061

 

Det här inlägget postades i Autentopia - idé och berättelse, Den symptomatiska enfalden, Direkt demokrati & Medborgarlön, Filosofi, Makrosituationen, Miljögifter, Paradigmskiftet, Samhällsförtryck, Samhällsgenererad ohälsa, Samhällsutveckling, Svensk politik. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att ”experterna” alltid har haft fel…

  1. Pingback: Vad är skillnaden mellan Cornucopia och Cuba? | Ett nytt penningsystem

Kommentera